Igår gjorde jag ett vändningsförsök på bebis. Alla förutsättningar fanns. Den låg ”rätt” jag hade gott om fostervatten, den flexade med nacken och jag kunde slappna av och höll inte emot. Men nej. Bebis vill inte vända på sig. Tre gånger försökte läkaren men bebis rubbade inte på sig alls. Så vad innebär det här? Jo, nu har jag fått ett datum för ett kejsarsnitt.

Hur känns det? Förutom att vi inte vet vilket kön bebis har så känns det som att alla överraskningsmoment är borta. Bra tycker Marcus, som har något större kontrollbehov än vad jag har. Så tråkigt tycker jag! Såvida inte bebis kommer att överraska oss tidigare så är det som att gå in på apoteket och vänta på sin tur och sedan tacka för sig. Inget värkarbete, inget ”nu händer det”-moment och det känns så grymt opersonligt. Dessutom blir detta mitt andra kejsarsnitt (såvida bebis inte bestämmer sig för att vända håll in i det sista) och därmed aldrig kommer att ha MÖJLIGHETEN till en vanlig förlossning. Även om inga fler barn planeras så är jag berövad möjligheten.
I övrigt så mår både bebis och jag bra. Hade hoppats på andra förlossningsomständigheter. Vi kommer att bosätta oss närmare förlossningen snart utfall att jag skulle få tidigare vattenavgång som med Nils. Jag tänker inte föda med komplikationer i en ambulans någonstans. Vi har ändå 1,5 h resväg till förlossningen och hade vi väntat lika länge som de tyckte med Nils förlossning, så hade vi inte hunnit in.
Vad tycker ni om kejsarsnitt?