Ikväll är det festligheter hos en, i skrivande stund, kollega. Tyvärr är festen på grund av att hon och ytterligare en kollega har bestämt sig för att sluta och när festen hålls ikväll är de min föredetta kollegor. Att de blivit mina föredetta kollegor beror till stor del av det ansträngda läget vi sitter i på jobbet och att ledningen inte tycks bry sig om personalen välbefinnande. Varje gång jag pratar med en kollega i telefon så får man höra något nytt tråkigt som har stått på agendan eller något som vi har försökt få ledningen att ta till sig men de inte hör. Det sprutar ut arbete för oss och vi är ständigt underbemannade, ändå är läget ansträngt. Detta upmärksammas av andra företag som kommer med erbjudanden om nya jobb med fina förmåner. Problemet med vårt företag är att de tror att de fortfarande har så extremt gynsamma förmåner för de anställda att vi inte ska kunna känna oss manade att ge oss av. Det stämmer inte längre. De andra företagen har samma om inte bättre förmåner. Vad har då hållt oss kvar? Den goda gemenskapen mellan kollergorna. Vi har alltid hört ihop, men även det börjar tyvärr att falla samman.
Så även om det ska bli kul att träffa de kollegor som jag inte har sett på ett tag, då avstånden är enorma oss emellan, så är det av en tråkig anledning som vi ses.
Jag hoppas verkligen att den här negativa trenden på företaget ska vända snart. Till och med Marcus, som alltid har varit positiv och sagt till mig att hålla modet uppe och göra det bästa av situationen, börjar vackla och känna att han vill kasta in handduken. Då har det gått långt… Men tills dess, vi håller modet uppe!
Hur ser era arbetsförhållanden ut?