De där som alltid står bakom och stöttar upp min rygg när jag behöver det eller ger en liten knuff framåt om det krävs. De som ställer upp med kort varsel och slänger runt i affärer trots digra övertidstimmar på jobbet för att vi kom på en present till Nils som vi måste ha A.S.A.P. (Just hon som sticker och handlar syns inte på bilden men ingår i kategorin). På fotografiet syns några av mina största stöttepelare. Jag har länge arbetat efter devicen att ”ensam är stark”. Mycket för att man inte kan bli besviken eller ledsen över något som någon annan gör (eller inte gör) och att man bara har sig själv att tänka på. På ett sätt tycker jag fortfarande att ”ensam är stark” men också tråkigare. Jag vill inte be om hjälp eller ”skuldsätta” mig hos någon annan. Därför klarar jag mig själv. Jag har alltid varit självständig och tidigt kom orden ”kan själv” ur min mun. Jag lägger mycket prestige i att inte vara beroende av någon annan. Frågan är hur man utvecklas utan varandra? Lever man ett fattigt liv själv eller fyller man sitt liv med annat/andra?
Har ni några stöttor i ert liv?